Viktor fyllde tjugofem

Förra fredagen hade jag planerat att Viktor och jag skulle ut och äta, dels för att fira att Viktor fyllt tjugofem men också för att jag skrivit tenta och trumvirrvel... Att Viktor blivit antagen till arbetsledarutbildningen!
Såklart att allt detta var värt att fira men jag hade andra planer -Viktor skulle nämligen bli överraskad, på restaurangen så satt redan några av hans bästa vänner och väntade.

Jag hade några veckor innan bjudit in en gäng samt ringt och bokat allt på restaurangen "Beer & Burger" som ligger i centrala delarna av Linköping. Valet var enkelt, Viktor älskar hamburgare och här finns det bästa i staden enligt honom. Blev han överraskad då?

Jajamensan!
- Vi kom lite tidigt till in till stan, kors i taket, aldrig hänt innan, vilket gjorde att jag tog med Viktor på en liten promenad innan så att han inte med en gång skulle veta vart vi skulle, vilket lyckades. När vi kom in på restaurangen så gjorde tyvärr personalen bort sig då hovmästaren sa att "Resten av sällskapet väntar där inne..." NO, tänkte jag.. Viktor tittade dit och såg sina vänner som då började sjunga "Ja må du leva" han bara  stod där och blev alldeles paff! Så han blev ju överraskad trotts allt, sen blev det lite presenter och maten beställdes in. Vi drack och åt gott och hade en super trevlig kväll!

Viktor blev så överraskad! - Skål!

Det roligaste var att på vägen in till stan så satt han och muttrade lite över att han inte blivit firad så det gjorde det hela extra roligt!

Att klara sig utan vänster´n

Lördag, tre dagar sen operationen, Det tar lite längre tid att skriva med en hand och är inte fullt lika "rogivande" som vanligt. Operationen gick bra, tillslut efter väntan kom jag in till preop där jag fick en nål i armen och tabletter. Jag fick också en väldigt charmig bedövning en sk plexusbedövning som innebar att hela vänsterarmen blev som förlamad, en väldigt obehaglig känsla! Väl inne i operationssalen så fick jag ytterligare lokalbedövning då jag fortfarande hade en viss känsel i fingrarna och även lite lätt seedering så jag kunde slappna av, nervositeten va på topp.. Tillslut slumrade jag till och vaknade sedan på  postoperativa avdelningen lite vimmelkantig. Jag fick en kopp kaffe (äntligen) och en knäcke innan Viktor kom och hämtade mig när han slutat jobba och sen tog vi vägen via pizzerian i Mantorp hem.

Dagarna efter har gått bra, vilat mycket och kollat på två säsonger av Grey´s Anatomy .. haha! Har knarkat tabletter och klarat mig utan några riktiga smärtanfall vilket jag är glad för, visserligen är idag den första dagen utan några starka tabletter men än så länge går det bra. Ska bli spännande att se hur det går i skolan med gips på måndag, man blir lite lätt invalid med bara 1 1/2 hand. Idag har jag fått klara mig helt själv då Viktor åkt till Tyskland med en vän över helgen. Bra övning för mig då jag inte ens kan knäppa knappen på byxorna, så glider runt i mjukisar och Viktors tröjor här hemma. Strax ska jag också försöka köra bil för första gången!

När julgrupperna åkte ut så kunde jag inte slänga murgrönan så satte skotten i min ekollonvas från svenskt tenn. 

Operation och kanske en typ av boll?

Hej!
Idag den 24 Januari firar jag ett år fri från snus, klapp på axeln på mig själv! Firandet sker med ett plastglas blandsaft på dagkirugin på US- Linköping. Men ikväll blir det förhoppningsvis lite mer gott gott! Det är så fashinerande att få befinna sig på ”andra sidan” på sjukhuset. Innan jag började att studera till förskollärare så arbetade jag som undersköterska här på US på den kirurgiska  akurvårdsavdelningen. Nu förstår jag lite mer hur det känns att ”fasta” från midnatt, dvs ingen mat eller dryck efter midnatt. De obligatoriska duscharna är en annan del, det bakteriedödande duschmedlet har gjort håret till svinto delux! Men besvikelsen över att behöva vänta är ändå störst. Jag har ju en stor förståelse såklart dock har jag suttit här sen sju på morgonen UTAN KAFFE och utan någon frukost..
Jag höjer mina gamla kollegor och all sjukvårdspersonal till höjderna, helt fantastiskt att det finns människor son fortfarande orkar jobba inom vården, jag gjorde det inte.
Jaa, men vad gör jag här då? Jo för några år sen på en fotbollsträning slogs mitt lillfinger på vänster hand urled. Fingret har inte blivit sig självt igen så jag tänkte att det kan vara dags att göra något åt problemet, så jag håller tummarna!

Tajmat med en operation som kommer leda till fyra veckor gips så hade jag en väldigt intressant dialog med en av ägarna på gymmet igår, men suger lite till på den karamellen.

Ska också sitta ned och sammanfatta Viktors tjugofemårsfirande, men det tar vi då!
Jag håller er uppdaterade! Mycket att förtälja haha!

bild på viktor i från helgens utflykt

Boll nummer två, eller det är kanske fler?

Hej hej här sitter jag med träningsvärk och en kopp te. Borde egentligen plugga till tentan vi ska ha i morgon.


Träningsvärk ja. Något som alltid legat mig varmt om hjärtat, jag har en stort behov att få röra på mig  när jag var fem år så ställde mina storebröder då 15 och 12 år sin lillasyster i fotbollsmålet och på den vägen var det. Det var ofta jag kom hem springandes till mamma efter att ha fått bollar i huvudet och stukade fingrar men det härdade mig, jag blev den mest orädda fotbollsmålvakten i hela Östergötland. Min taktik var att ingen fick komma in orörd i mitt målområde och det hände ofta att jag gick mer på kropp än på boll effektivt spel på 7-manna planer. Jag spelade aktivt i femton år och gick till och med fotbollsinrikting på gymnasiet men utan rätt folk omkring sig så kommer man inte så långt här i sportvärlden tyvärr, jag tappade lusten och slutade.

Parallellt under högstadie och gymnasietiden så spelade jag också innebandy, målvakt såklart. Här gick det bättre då jag fick följa med och spela SM för femtonåringar men efter att moderklubben gjort bort sig när mitt lag lades ner så gick jag från div ett till fyra när jag bytte klubb. Inga drivande tränare gjorde att jag tillslut slutade, men innebandyn är en sport jag kan sakna. Här stod jag nu utan någon lag idrott och funderade på nästa träningsform.

På gymnasiet läste jag en kurs i personlig träning och fick här upp intresset för att gymma, bygga muskler var kul och det gick att urskilja skillnader vart eftersom, jag gick allin under en period men att bygga muskler är tidskrävande och så fort man tröttnar lite så tappar man med en gång.

Pappa drog vid ett tillfälle med mig på ett spinningpass och jag var fast, spinning tre dagar i veckan och inhandling av racercykel. Här skulle det cyklas Vätternrundan! Pappa bokstavligt talat drog runt mig på sin sjuttonde runda och vi tog oss i mål på 17 timmar, jävlar vilken pers det var! Aldrig mer sa jag, tänker aldrig mer sätta mig på den där cykeln en gång till... Efter det har jag faktiskt cyklat halvvättern på 5:55 h och funderar på att göra det i år igen.

Vad tränar jag idag då?  Just nu är jag inne i en gymperiod igen, jag försöker på ihop tre tillfällen i veckan och blandar det med yoga, som sagt så funderar jag på en halvvättern men då jag ska operera mig i nästa vecka (tar det vid nästa inlägg) så tappar jag mycket träning.

Nu vet ni ännu lite mera om mig att jag är ett träningsfreek med! Börjar ni förstå lite nu?
Ta hand om er tills nästa gång.

Mugg: MariaForm (Gotland). Tekanna: Höganäs.

Boll nummer ett

Innan jag eller nån av mina två storebröder blev till så körde min pappa rally, vi snackar 70-80 talet här. Farsan dundrade fram i en Saab V4 i förd jeans och störtkula med bästa vännen i högerstolen som agerade kartläsare. De va duktiga men tiden kom ikapp. Min äldsta storebror föddes -82 vilket innebar att rallyåkandet lades på hyllan men bilintresset hängde inte med upp. Istället börjades det skruvas med gamla Saabar och vipps så var nörderiet i gång, för det var det det var och forfarande är. Farsan är tokig i bilmärket Saab och duktig på att skruva på de också, speciellt de äldre.

Varför berättar jag det här för? Undrar säkert du.. Jo jag föddes tio år efter äldsta brodern och är yngst i barnaskaran detta innebar att när jag klev över femton års sträcket så insåg farsan att det faktiskt fanns tid. Tid till att inte bara åka och titta på rally utan också att börja bygga på en egen bil och börja ratta i skogarna igen, det är här jag kommer in. Då och då under min uppväxt så har jag minnen av att jag följt med pappa ut i skogarna och tittat på Rally, det var far och dotterstunder vi hade med varmchoklad och mackor och stod o väntade på bilarna. Så när pappa sedan hittade ett lämpligt objekt (Saab 96- 66 tvåtakt) så börjades det att bygga, men jag fann inte något intresse i att hjälpa till, tonårstiden ni vet. Efter några år stod bilen klar att framföras i Appendix K det är här för cirka 8 år sen som jag börjar få upp ögonen för rallysporten och ett större intresse för bilar överlag (jag har ju alltid varit intresserad av Saabar, äpplet fallet inte så långt ifrån trädet) . Licenskurs i rally bockas av och jag inhandlar en gammal Opel rekord från -77 i samma veva träffar jag Viktor, en biltokig grabb som har en förkärlek för Saab, men den historien tar vi en annan gång.
Minst en gång i veckan skruvar vi tillsammans med min Opel under den här tiden samtidigt som vi åker på div rallytävlingar och hejar på farsgubben. Fler bilar hamnar under mina vingar och tillslut inhandlas även en rallybil, min egna rallybil. En Saab 99 årsmodell -75 i Grupp E dvs den vanligaste nybörjarklassen. Några tävlingar avverkas med den men bilen hade en lång historia i rallyvärlden så tillslut tröttnar både jag, Viktor och pappa på det eviga skruvandet så istället inhandlas en Ford escort. Den är rosa, coolt va!

Pappa har även hoppat i min högerstol ibland. Den här
bilden togs efter mitt forfarande bästa rally minne 2015.

Detta var en kort sammanfattning av boll nummer ett, mitt och Viktors gemensamma intresse; Bilar och Rally. För tillfället så kör jag inte alls då studierna tar upp mycket av tiden samt påverkar ekonomin men titta kan man alltid göra. I vagnparken finns just nu (mina bilar):

• Nissan micra - 88 (vardagsbilen)
• Saab 900 Talladega (framtida finbil)
• Saab V4 super - 80 (Projekt)
• Opel Rekord -77 (Tillsalu)
• Ford Escort -93 (Rallybilen) 

Nu vet ni ännu lite mer om mig. kör försiktigt ute på vägarna.

fullspätta! Foto: Ericsson motorsport.

Välkommen!

Ellen heter jag, kul att just du har hittat hit!
Funderingar och upplevelser har gjort att jag äntligen skapat denna blogg. Precis som det står i beskrivningen så var det just funderingarna på vad en blogg egentligen förväntas innehålla för att fånga läsare som har fått mig att dra ut på bloggandet. Vissa säger att det måste finnas en tydlig inrikting, något som du som person verkligen nördar in dig på. -Jaha, tänkte jag då.. Jag snöar in min på saker för stunden och har en fritid som nästan inte existerar pågrund av alla mina infall och suget efter utmaningar. Hur skulle jag då kunna skriva en blogg som inte gör mina följare åksjuka?

Sena kvällar är min tid för grubbel och en kväll slog det mig hur min blogg skulle vara utformad. Jag kommer skriva om allt, inte på samma gång och inte i det här första inlägget så lägg tillbaka åksjukeplåstren i fickan. Vi börjar i ett lugnt tempo, det här är jag.

Ellen tjugofem år t.o.m Augusti 2018, bor på Östgötaslätten i en liten villa sedan 2016 vid namn "Bakelsen". Jag bor här tillsammans med min sambo och blivande fästman Viktor. Min huvudsysselsättning, utöver mina 100 fritidsintressen är att jag studerar till förskollärare på Linköping universitet med campus i Norrköping. Något mer ni vill veta..? Vi tar det löpande under bloggandets gång.

Och här med förklarar jag bloggen "Hundra bollar i luften" Invigd - Hoppas du följer med på resan.

Bakelsens veranda morgonen den 10/1