Det är omöjligt att sammanfatta ett år och det kommer jag inte heller att göra. Behovet jag har att skriva av mig är visst större än jag kunde ana men varför ska man skriva ut så alla hör och ser? Inget bra svar på den frågan men när jag idag suttit och läst igenom min blogg så inser jag att att bloggen ger mig pepp, bloggen peppar mig att göra mer och att vara tacksam för livet. Ska vi försöka en gång till, i dessa overkliga tider vi lever i? Coronatider..
Vart är jag?
Vad gör jag?
Vart ska jag?
Frågor jag ställer mig mer än en gång om dagen just nu..
Jag är, Förskollärare. Hundraprocent förskollärare, legitimationen är inkasserad. Jag är hundägare till en makalös svart fluffboll som ibland går en på nerverna men också påminner om livet och ger så mycket kärlek. Jag är också förvirrad. De tider vi befinner oss i gör en förvirrad, förbannad och frustrerad. Jag är hemma, i går och idag, ont i halsen. Jag som aldrig är hemma från jobbet har varit hemma mer från det här jobbet än vad jag någonsin varit tidigare på något jobb. Jag är trött, att vara förskollärare var svårare än vad jag trodde och tar mycket energi.
Jag gör, inte mycket.. Jobbar, äter sover. Corona sätter käppar i hjulen och begränsar men jag orkar inte göra så mycket mer än det heller. Men det jag gör är just nu en altanrenovering. Skräprummet håller på att förvandlas till en uteplats delux, vilket också peppar för sena kvällar med god mat och umgänge. Viktor spikar och sågar medans jag målar planerar och planterar i landen, vinbär, jordgubbar och blommor för bina. Alfons gräver i landen, njuter av den inhägnade tomten, jagar humlor och gnider in hela sig i kattskit och igelkottbajs.
Jag ska förlika mig med situationer, jag ska bli harmonisk, jag ska bli fru, fru!. Corona bajsade på mitt bröllop som skulle varit i sommar, det blev inställt - framflyttat. Men ringar kommer bytas i sommar ändå och det ska inget eller ingen kunna bajsa på, på min strand med min Viktor och min Alfons. Nästa år blir det en välsignelse med vit klänning, i kyrkan med glädjetårar i ögonen och alla våra nära och kära. Vilket avslutas med en hejdundrande fest, allt på vår Ö.
Jag drömmer om vårt vita kalkstenshus och vår framtid, men livet handlar inte om att drömma om framtiden, livet är här och nu. Positivitet.
