En behövlig paus och önskan om en bättre självinsikt

Söndagkväll i soffan efter en ganska intensiv helg. Viktor och jag unnade oss en biokväll i fredags, "tårtgeneralen" som hade premiär i veckan. En mycket speciell film men helt klart sevärd.

Efter bion så åkte vi förbi verkstaden och satte batteriet på rallybilden på laddning då planeringen på lördagen var att åka ut och träna på någon lämplig is i trakterna. Efter lite strul med biltransporten och en stunds rekande efter isar så kom vi slutligen ut på en. Viktor körde upp lite spår då det stod en 40 cm snö på sjön vilket resulterade i att vi satte oss ganska rejält nästan omgående så det var bara att börja gräva och försöka komma loss. En halvtimme senare kunde vi köra vidare och jag satte mig bakom ratten på bilen för första gången på 1 1/2 år. Viktor guidade mig runt och jag försökte hitta ett flow i åkningen.

Något flow ansåg iallafall jag inte uppstod,
jag har nått en återvändsgränd i min bilåkande. När man kör bil på sladd är det viktigaste att hålla en jämn gas och tydliga rattrörelser,
"the big nono" är att bromsa när bilen slutligen "kommer upp". Så där åkte jag runt på isen och fjuttade på gasen trots att Viktor gång på gång bad mig att hålla en jämn gas och att våga. Att våga är något som jag önskar att jag gjorde mera, anledningen till att jag står still i utvecklingen är att jag aldrig vågar pusha mig över min gräns, trygghetszon. Jag vet vad jag ska och måste göra men jag gör det inte. Efter ett antal varv så satte även jag mig i vallen, anledningen? Jag bromsade..

När jag gör någonting fel så blir jag rasande, jag har en osynlig press på mig som orsakas av mig själv. Jag tror så mycket om vad andra tänker och tycker och det framförallt när det kommer till rallyt. Viktor har varit ett enormt stort stöd men han anser vilket jag också tycker är bra, att rallyt är något som jag sköter själv (körning, sponsor, klubben osv). Han är min sambo, mekaniker och chaufför. Pappa anser detsamma men han har också mycket med sina egna bilar och tävlingar. Vad vill jag säga med det? Jo att det är svårt att komma från ingenstans och börja köra rally vid 20 års ålder. Precis som många andra sporter men framför allt i motorsporten har jag märkt att familjen är allt. Många har en pappa eller mamma som tidigare varit aktiva och är involverade i klubbverksamheten vilket underlättar när det ska börja köras då många redan vet vem man är eller rentutav är uppvuxna i motorsportvärlden. Att få tips och trix blir lättare men också att känna en tillhörighet, vilket är en stor del i att lära sig något nytt. Att få stöd från andra som inte är ens familj. Detta gör det svårt att komma utifrån och vara ny, försöka lära sig, veta vilka papper som ska sitta vart i fordonspärmen. Veta hur den personliga utrustningen ska sitta och att veta vilka man ska prata med om man behöver hjälp och vilka man ska undvika att prata med (det finns rötägg överallt).

Efter att bilen lastades så åkte vi hemåt på vägen så fattades ett beslut. Jag kommer att sälja rallybilen. Glädjen i att köra är borta. Jag hade en förhoppning om att om jag inte kört på ett tag så skulle lusten komma tillbaka och "kraven" försvinna men där hade jag fel. Innan försäljning så ska bilen göras iordning för besiktning och alla papperna vara i sin ordning men sen är det dags att ta ett avsked.

Beslutet är något som jag och Viktor kommit fram till tillsammans vilket jag tycker känns väldigt bra och något vi pratat om väldigt mycket.  Viktor betyder allt för mig och hans stöttning betyder allt för mig! Sen finns det ingenting som säger att vi inte kan börja igen senare i livet, rallysporten har inget bäst före datum. Ev kan det bli aktuellt med folkrace, inte fullt lika prestigefylld sport och definitivt billigare men det fort framtiden avslöja.

Lördagskvällen spenderades på jobbet på konserthuset i Linköping och när jag kom hem hade Viktor köpt blommor och dukat upp med kallskuret, ost och vin. Han vet verkligen vad jag behöver.

My everything in this world.
(Charmig bild va, haha)

// Ellen