Gång på gång så försöker jag att lura mig själv, jag lurar mig själv till att vara någon annan, någon jag inte är. Eller är jag precis den jag är? Pågrund av alla mina bollar så har jag skapat mig en ganska bra vy över väldigt mycket men jag är aldrig bäst, jag kan lite av allt, kommer ihåg det jag vill komma ihåg i från stunder där jag lärt.
Jag är inte blyg, aldrig varit och jag hoppas att jag aldrig kommer blir det heller, jag är rak och är tydlig med mina åsikter när det kommer till ämnen jag behärskar eller situationer där jag anser att jag tycker det krävs. Pågrund av att jag ofta är rätt fram så kan jag framstå som framfusig och på gränsen till arrogant. När någon nånstans pratar om någonting som jag behärskar och framför allt är intresserad av så vill jag gärna lägga mig i och framföra min åsikt om ämnet eller situationen, jag känner mig ju trygg i det och vill vara delaktig. Detta tror jag att personer i min omgivning har problem med för att jag har aldrig blivit framlyft för de åsikter eller tankar jag bidrar med till ämnet. Det blir lite jobbigt, jag kan ju så lite om så mycket, jag intresserar mig om så mycket av olika intressen att jag inte går att placera in i något fack. Inte ens jag kan placera mig i något fack och det borde ju egentligen vara en sjukt positiv egenskap, jag är lite av allt! Men det är det inte.
I dagens samhälle måste du som person kunna placeras i fack för att din omgivning ska tycka om dig och visa uppskattning för dig oavsett om du är "den blyge" "den smarta" "duktiga" osv.. Jag tror ni vet vad jag menar. Jag placerar också folk i fack men jag låter de få vara som de är. Tyvärr har detta gjort mig till en ganska utsatt person då jag ofta slutligen hamnar i facket; "knäpp" "konstig" "annorlunda". Detta borde egentligen ge mig ett sånt sjukt övertag i sociala situationer, jag sticker ut i det kvadratiska samhället som vi lever i och vågar tänka utanför "boxen". Dessvärre har jag pågrund av det blivit allt mer tillbakadragen, jag bryr mig väldigt mycket om vad andra tycker och tänker i jakt på bekräftelse att någon gång så kanske även lilla jag kan göra något rätt och faktiskt våga ta emot det.
Men att vara elak idag är det nya modet, att sätta sig på andra för att själva få känna sig lite bättre hör till vardagen. Att se de som sticker ut och inte följa normen skrämmer slag på en och genom små gester eller pikar så vill man så gärna att de ska rätta sig in i ledet så livet kan återgå till det normala igen. Ett led som jag gång på gång försökt rätta mig i, jag biter mig i tungan "Idag ska jag låta alla andra få prata, idag ska jag inte försöka framföra några åsikter och framförallt inte ha en egen syn på saker." Jag försvinner i periferin, blir som de andra men osynlig och märker som i denna kväll som så många andra kvällar att; Nu ska jag ge fan i att göra alla andra nöjda! Nu ska jag leva för mig själv och göra det jag gillar och står för. Detta kommer pågå under en period för att slutligen ramla tillbaka; Rätta dig i ledet Ellen, stick inte ut, sluta vet så mycket saker och bara bete dig som vi andra.
Det är kvällar som denna som jag vill ta med mig Viktor, vårt bohag, bryta upp och slå oss ner någon helt annanstans i en förhoppning att få börja om från början. Men jag vet inte om det bara är att fly från problemen? Jag har faktiskt bytt skola två gånger och varit nära på det även i gymnasiet i hopp om att starta om på nytt. Jag har bytt lag i mina idrotter men antagligen försent för att reparera den skadan, då jag ändå tog på mig samma roll vart jag än kom. Det är ju den ända roll jag är bekant med. Jag har öppnat mig för personer som jag trott att jag haft en betydelse för som ändå vänt en ryggen. Jag är rädd att jag skrämmer iväg personer. Lika rädd är jag nu, att blotta mig i cyberspace...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar