När allt sätts på sin spets.

Måndag och sista veckan i februari. Tiden går bra fort, känns som att jag inte hinner med att göra något av det jag ska. Den här veckan kommer inrikta sig på att skriva klart uppsatsen till skolan och att komma i gång med träningen igen efter att jag nu -  tadaa, blivit av med gipset i torsdags, så skönt!

Obligatoriska helgtulpanerna!

Helgen var lugn. På fredagskvällen var vi bjuda till goda vänner som väntar barn till sommaren, tiden sprang i väg så tror vi va hemma vid halv ett. När vi vaknade på lördagen så var det sånt underbart väder ute vilket bjöd in till en härligt promenad kring vidderna, vi hittade efter två år ett nytt promenadstråk så nu har jag vidgat löparrundorna till våren. Vi var bjudna hem till Viktors farmor och farfar på eftermiddagen men jag kände mig lite hängig så jag högg med mig fläskfilén i kylen och blev avsläppt hos mamma o pappa. Mamma lagade mat och vi satt och bara tog det lugnt. Ibland behöver man verkligen få åka hem till mamma och pappa och bara få vara och känna sig lite liten ibland. Jag är så tacksam att jag har två friska föräldrar.

Framåt åtta så kom Viktor och vi satt och pratade lite då pappas telefon ringer och det visar sig att det är polisen. De har stoppat min farfar när han varit ute och åkt bil och var oroliga för hans hälsotillstånd så de körde honom till akuten. Farfar är närmare nittiotvå och och brukar aldrig vara ute och köra bil på kvällarna och han är dessutom ganska så klar i huvudet trots sin ålder så vi blev alla väldigt oroliga och funderade på om han hade fått en TIA attack eller liknande som kan utlösa plötslig sinnesförvirring. Polisen klippte körkortet för gubben och väntade på oss på akuten. Väl där så blev iallafall jag lugnare då farfar verkade som vanligt. Vi beslutade att jag och pappa skulle stanna med farfar på akuten så Viktor (som dessutom hade jouren) skjutsade hem mamma. Klockan blev två på natten innan vi fick åka hem med farfar igen och alla undersökningar var utan anmärkning. Troligtvis så har det handlat om att det varit mörkt och att kom ut på vägar som han aldrig brukar åka på annars. När vi satt där på akuten så blev jag sugen på att börja jobba på sjukhuset igen, inte som undersköterska men kanske som sjuksköterska? Jag har tänkt på det i dag med, aja det här blev en parantes. Allt detta gjorde att gårdagen blev lugn den med. Viktor va i garaget hela dagen och jag satt och pluggade.

Pappa hämtade hem farfar till dem i går och försökte gå igenom så gott det gick med honom hur man åker buss i Linköping. Då han nästan inte hör någonting så blir allt lite mer komplicerat. Allt det här har fått mig att reflektera över hur vårt samhälle egentligen ser ut idag. Bilen har för farfar varit hans "livskamrat" sen farmor flyttade in på demensboendet. Det är den som har tagit han till affären, farmor, läkaren, hem till mamma o pappa. Han orkar inte gå så långa sträckor längre. I och med att kommunen gjort om alla parkeringsautomater så kunde han inte längre parkera på betalparkering då han saknar kort och betalar kontant. Bankärenden gör han fortfarande på bankkontoret. När kommunen också väljer att bygga om varenda stadsdel och bygga huvudlederna så det delas upp i enkelriktad och bussfil eller stänger av vägar så skapas förvirring för våra äldre. Många äldre sitter idag själva och nästan väntar på att livet ska ta slut för att allt i samhället håller på att utvecklas för fort. Vi glömmer en samhällsgrupp, den gruppen som var små när andra världskriget precis tagit slut. Så i veckan blir det också en tur till Linköping för att ta med farfar ut en sväng. Tänk de som inte har några anhöriga?

Önskar er en fin vecka!